linahelena

Då är det äntligen morgon. Undrar om jag sovit något i natt? Känns faktiskt inte så. Jag har tänkt och åter tänkt. Blir så trött på mig själv. Sedan har jag smsat med en kompis som bor granne med pappa i Kista.
Blev så glad när hon hörde av sig! Hon vet hur jobbigt jag har haft det under hela min uppväxt. All flytt hit och dit.
Sedan tänkte jag ju på min Adam. Konstigt det känns att säga min Adam. Men han är ju min sedan så lång tid tillbaka, min riktiga sanna kärlek.
Älskar  breven som han skickar till mig per post, de fina små orden han säger. Det tog nog fyra månader av vår kärlek innan jag vågade säga att jag älskade honom. När jag sagt det syndes det tårar i ögonen på honom så glad blev han.
Det var då jag visste att han vill jag ha resten av livet.
Skönt att få skriva av sig lite innan man ska iväg att jobba lite. Ha det!!